THEY SAY WHEN YOU`RE LOST THAT`S THE MOMENT YOU`RE FREE.

 

Idag träffade jag min diabetesskötare. Fattar inte hur en människa kan vara så cool och peppande som hon är. Vi synkar så sjukt bra och pratar lika mycket om allt annat i livet som om diabetes. I alla fall. Jag var nervös att mitt långtidsvärde skulle ha stigit i höjden efter mina två månader med virus i kroppen, ingen träning och dålig koll på livet och hälsan i allmänhet. Och visst hade det stigit - från 8,5 till 9,2. Men det är alldeles överkomligt. Så nu är det bara att köra hårt igen. Målet är att komma ner till 8,2 tills jag ska på läkarbesök i April. Då ska jag tigga till mig en insulinpump. Så det så.

 

Annars har jag jobbat, spårat iväg och längtat efter att organiserat hela världen tillsammans med Amanda och shoppat stolar till jobbet med pappa. Och solen sken och det var ljust ute hur länge som helst. Sämre kan man ha det. 

SO WE OPEN UP THE DOOR, LET THE MUSIC TAKE US FURTHER THAN BEFORE. WE´VE OPENED UP THE DOOR, CAUSE MAYBE THERE`S AN ANGEL STANDING ON THE PORCH.

I LIKE THE WAY YOU`RE NOT AFRAID, YOU`VE GOT THE WORLD PLANNED IN YOUR MIND.

Idag påbörjar jag min åttonde vecka som duktig diabetiker. Skulle vara spännande att se vad långtidsvärdet ligger på nu, men jag måste vänta ännu några veckor innan det är dags för sjukhusbesök igen. Den första supermotivationen börjar falna och det har blivit mer vardag. Jag håller fortfarande bra koll, men är inte lika nitisk som de första veckorna. Jag har flyttat min lantusdos till morgonen, vilket innebär att min väckarklocka ringer senast 8.30 oberoende om det är jobbdag eller sovmorgon. Men jag slipper mina låga natt- och morgonvärden så det är totalt värt det. De riktigt höga värdena som tidigare var vardagsmat börjar också bli extremt sällsynta nu. Men inatt låg jag högt. Sov dåligt och vaknade till sist och var otroligt törstig och kissnödig. Och visst låg sockret på 20 när jag mätte. Tog insulin för att få ner det och låg på 8 på morgonen, men sov ändå oroligt resten av natten. Sover alltid dåligt när jag ligger högt, och ibland är det totalt omöjligt att somna om sockret är över 15.

 

Jepp. Det var den diabetes-uppdateringen.

 

 

NOBODY KNOWS THE TROUBLE I`VE SEEN, NOBODY KNOWS THE PRICE OF THIS DREAM AND NOBODY KNOWS WHAT IT TOOK TO BELIEVE, NOBODY.

 

Jag kan inte annat än skratta. Var på gymmet på eftermiddagen och åt en extra smörgås innan för att inte blodsockret skulle bli så lågt under träningen. Det resulterade i att jag gick desto högre istället och när jag kom hem och skulle äta middag låg jag på 13. Eftersom det tar ett tag innan insulinet börjar verka fullt ut efter att man pickat hann blodsockret stiga upp till 16. Och jag måde blä. Blev törstig, matt och trött. Med ett sockervärde på 16! HA! It´s like I´m a whole new person! För en fem veckor sedan skulle jag tyckt att 16 var ett helt okej värde och inte känt av nånting alls. Nu är det det högsta jag haft på en vecka. Den här veckan har jag hållits under 10 mest hela tiden, förutom några enstaka undantag på 12-13. 

 

Ni får ursäkta att det kretsar mycket kring Diabetes här just nu, men jag behöver det för att hålla mig motiverad. Mitt liv just nu är Diabetes, träning, jobb, skola och gradutankar. Så mycket annat orkar jag inte med. Inte för att jag inte har tid, men för att jag inte har tankekraft till så mycket mer. And that´s fine with me.

OH YOU GOT A FIRE AND IT`S BURNING IN THE RAIN. THOUGHT THAT IT WENT OUT BUT IT`S BURNING JUST THE SAME.

 

 

Idag har jag varit till sjukhuset och kopplat mig själv till Guardiansensorn. Det här innebär att jag har en liten apparat som visar min blodsockerkurva dygnet runt. Jag får bättre koll och kan justera mina insulindoser bättre. Dessutom mätte vi Hba1c (långtidssockervärde) och jag kan glatt konstatera att jag på en månad fått ner värdet från 10,2 till 9,3. Med tanke på att provet mäter ett genomsnitt över tre månader, så har det hänt ganska mycket den senaste månaden. Happy happy joy joy!

 

(Kan tillägga att Hba1c inte mäts på samma sätt som det vanliga blodsockret; ett Hba1c på 10,2 motsvarar ett genomsnittsblodsocker på 15,5 medan 9,3 motsvarar ett blodsocker på 13,5)

 

Idag har jag dessutom haft min första föreläsning för året. Teoretiska perspektiv på socialpolitiken. Träffat klasskompisar jag inte sett på ett och ett halvt år. Och imorgon börjar vi på med magisterseminarierna. Ve och fasa. Men det blir säkert bra det också. 

 

Nu ska jag hänga med Hanna. Såheså.

WHERE YOU BEEN HIDING LATELY, WHERE YOU BEEN HIDING FROM THE NEWS? BECAUSE WE`VE BEEN FIGHTING LATELY, OH WE`VE BEEN FIGHTING WITH THE WOLVES.

Har en känsla av att jag kommer att se ut såhär hela hösten. Läderjacka, röd halsduk och favoritmössan.

 

Jo hej. Blogginspirationen försvann tydligen hastigt och lustigt. Det är höst och jag jobbar och träffar folk och ser på serier (HIMYM och Dark Angel som bäst). That´s about it. Idag har jag sprungit, städat, serie-nördat, jobbat och sjungit. Nästa vecka inleds höstens föreläsningar. Kan bli kul, kan bli tungt.

 

 

I´m still going strong med min Diabetes-skärpning. Nästa vecka ska jag till sjukhuset, och för första gången på väldigt länge ser jag fram emot det. Det går verkligen inte smärtfritt, och jag förstår mig inte på min kropp ens hälften av tiden, men jag försöker åtminstone och det känns bra. Det tråkiga är att jag går upp i vikt, vilket nästan hör till när man får ner sina värden.

 

För att ta det från börjar innebär typ1-diabetes att kroppen inte producerar hormonet insulin. Insulinet hjälper kroppen att ta upp näring och reglerar sockernivån i blodet. Jag måste alltså tillföra kroppen insulin varje gång jag äter något, annars tas näringen inte upp och sockret stannar i blodet - vilket i sin tur gör att jag börjar må riktigt dåligt. Att jag inte skött mig så bra har bland annat inneburit att jag inte fått i mig den mängd insulin som min kropp egentligen behöver.

 

Ju högre blodsockervärden (på grund av för lite insulin), desto mindre näring tar kroppen upp. Lägre värden däremot, förutsätter mer insulin som gör att kroppen tar upp näring bättre och dessutom ökar fettlagringen extra mycket. Men vikten får bli ett senare problem. Några kilon hit eller det är verkligen inte hela världen när man jämför med det faktum att mina läkare konstaterat att jag knappast lever tills jag är 40 om jag inte skärper mig.

CAN YOU FIX WHAT I KNOW I HAVE BROKEN? THERE`S A HOLE IN MY HEART WHERE I NEED YOU TO BE.

Vissa arbetsdagar är lite längre än andra. Idag har jag varit i jobb från kl 11 till 22.30. Men det går alldeles fint när man har ett omväxlande jobb. Idag har jag gjort allt från att shoppa saftkannor och klippa prydnadsbokstäver till att leka serveringspersonal och diska. Och så mina vanliga arbetsuppgifter där mellan varven förståss. Det roliga med såna här dagar är att det är så tillfredsställande med lite praktiska uppgifter mellan varven. Även om det blir långa dagar och fötterna är helt döda när man kommer hem, är det så kul när det känns och syns att man verkligen gjort något.

 

Kvällens program var Heartbeat, en samling vi har enkom för församlingens medlemmar. Riktigt lyckad kväll och jag blir så glad av alla fina människor jag har runt mej! Och jag gillar att få hjälpa till i köket! 

 

Ikväll var också första gången på flera veckor jag helt glömde bort att jag har diabetes. Åt på stående fot mellan serveringsturerna, och plockade i mig lite här och där när det fanns tid. Jag glömde förstås helt bort insulinet, vilket resulterade i ett äckligt högt värde när jag kom hem. Inte trevligt, men betydligt bättre än förr, när det skulle ha varit vardagsmat att ha ett värde på över 20. Nu var det något så speciellt att det fick komma med på bloggen.

 

 

FYI - Den andra bilden är snattad av Julia O. 

 

SO WON`T YOU LEAVE, FOR ME, A LIGHT OUTSIDE YOUR DOORWAY.

 

Lite såhär känns mina dagar nuförtiden.

YOU WERE THERE WHEN I LOST MY SIGHT AND YOU`RE STILL HOLDING ME TODAY.

AND I`LL FIND STRENGTH IN PAIN, AND I WILL CHANGE MY WAYS.

 

Efter två ovanligt långa och intensiva kontorsdagar med fokus på problemlösning är det riktigt skönt att ha en halvledig dag med sovmorgon, jobb hemifrån, låtsasplugg och en riktigt bra bok. Tillbringar dagen på soffan som är färdigt utbäddad i väntan på Jessica.

 

Annars kan jag berätta att jag är inne på min andra vecka av skärpt diabeteskontroll. Mäter blodsockret kring tio gånger om dagen (stackars fingrar), är noga med mina insulindoser, äter (någorlunda) bra, motionerar och är allmänt duktig. Och jag är förvånad över hur bra min motivation håller i sig. Det enda som stör mig är att jag fått sänka min lantusdos ännu mer och ändå vaknar med värden på två och tre på morgnarna. It sucks. Men jag kör på. Har hört att det tar tre veckor att få in en ny vana, och jag hoppas verkligen att det här ska hålla i sig. För min överlevnads skull liksom.

JUST FOLLOW MY YELLOW LIGHT AND IGNORE ALL THOSE BIG WARNING SIGNS.

 

Fortsätter veckan i trötthetens tecken. Numer också med tillhörande huvudvärk. Har dock lyckats vara duktig och jobba hela eftermiddagen och kvällen. Har träffat en hel rad huvudansvariga och gått igenom höstplaneringen för de olika verksamhetsområdena i kyrkan. Produktivt värre. Hade dessutom tänkt ta mig iväg till Leipätehdas för att lyssna på Timshel ikväll, men där tog duktigheten slut. Lämnade liggandes på golvet med Hillsong i öronen istället. Fint det också. Festa hinner jag göra i helgen.

 

Mitt största projekt just nu handlar om att få ordning på mina sockervärden. Mäter och pickar som galen och är för tillfället riktigt motiverad. Det dumma är att det aldrig brukar hålla i sig särskilt länge. Överväger faktist att starta en skild diabetesblogg för att motivera mig. Folk bloggar ju om sin träning och sina matvanor, varför inte blogga om det här då? Lite mer svårförståeligt för allmänheten kanske, men jag skulle iallafall få skriva av mig. För tillfället är jag mest frustrerad över mina låga morgonvärden som inte försvinner fast hur jag sänker mitt lantus (från 36 till 24 enheter inom loppet av några månader). Börjar bli trött på att vakna alldeles skakig och yr och tvingas trycka i mig allt som finns i kylskåpet. Min diabetes går nog ganska omärkt förbi för de flesta i min närhet, mest för att jag inte själv ger den så mycket uppmärksamhet som jag borde. Men jag kan berätta för er att det är ett riktigt helvete att orka med ibland. 

WHY SHOULD IT TAKE LOSING EVERYTHING TO REALIZE IT MIGHT BE TIME TO CHANGE?

NO MATTER WHERE YOU TURN YOU AIN`T GOT NO PLACE TO STAND, REACH OUT FOR SOMETHING AND THEY SLAP YOUR HAND.