- J.S. Park

 

Skrivaskrivaskriva. Blogga. Skriva dikter. Skriva längre texter. Har redan kört igång, jag börjar på skrivarkurs på tisdag.

 

Och dessutom utöka mina läsvanor, bl.a. läsa mer klassiker.

Fortsätta på det här med att inte göra saker jag inte vill bara för att det förväntas av en. Man behöver inte ha allt på koll hela tiden. Jag vill kunna njuta av livet. Jag vill vara glad och må bra och vara tillfreds i nuet.

 

 

 

Klarhet, självförtroende, glädje och inspiration när det gäller jobb och karriär. Jag vet inte vad som händer efter sista maj men det är spänande och läskigt och jag hoppas innerligt på roliga erfarenheter.

 

En ekonomi som håller och ett psyke som håller om ekonomin inte håller.

 

Möjlighet att åka på åtminstone en utomlandsresa.

 

Kärlek.

(baserat endast på egna erfarenheter från den senaste månaden - förutom den första som inträffade upprepade gånger i somras och fortfarande provocerar mig)

• "Det var ju gott det här! Nog ska du se du blir bortgift du också!" konstaterade en av mina f.d. kollegor nästan varje gång jag lagade mat eller bakade nånting. Som att det enda som spelar nån roll för att någon ska vilja tillbringa resten av sitt liv med mig är att jag kan laga mat.

• "Du är söt med lockar, du ska alltid ha den där frisyren, ändra inte på den". Som att jag skulle bry mig vad en okänd gubbe tycker att jag passar i för frisyr eller inte. Jag skiter i hur min frisyr ser ut när jag står och steker hamburgare och det borde du också göra.

• "Jaha, du är från Närpes. Det finns mycket snygga flickor i Närpes har jag märkt." Tack för informationen, jag bryr mig inte. Speciellt inte när du är 50+ och råflörtar med mig samtidigt som din tonårsdotter står utanför och väntar på dig.

• "Olen yksin, tuletko sä vaimoni?" frågar fyllot som just visat mig porrtidningarna han inhandlat. Nej tack.

• Den alltid lika klassiska tysta utstirrningen. Gubbarna som hänger in genom betjäningsluckan för att ha bästa möjliga utsikt medan de väntar på sin mat och sen ger mig sliskiga leenden innan de går.

• Gubbarna på stan som kommenterar en när man går förbi. Som gubben som stannade mig och bad om hjälp här om dagen. I ett försök att vara fördomsfri stannade jag och frågade vad han behövde hjälp med. Det visade sig att han bara ville att jag skulle stanna och prata med honom "för han var så ensam" och han började genast med att kommentera mitt utseende.

• Och så de värsta av alla: gubbarna på krogen som "i misstag" råkar placera sina händer på ställen där de definitivt inte ska vara. Så otroligt obehagligt. Jag är inte allmän egendom bara för att jag råkar vara kvinna, och du har noll och ingen rätt till min kropp.  

Så ja. Gubbar som tror sig ha rätt till vad som helst gör mig arg. Det som gör mig argast av allt är att det är jag som känner mig smutsig när sånt här händer. Och att det alltför oftast viftas bort med "du får ju ta det som en komplimang" och "det är sånt man får räkna med som tjej".  Varför i hela världen känner män som är dubbelt så gamla som jag, och som aldrig träffat mig förut, så stort behov av att kommentera mig och mitt utseende, och varför tror de sig ha rätt att göra det?

 

Vi är tio tjejer i mitt Närpesgäng. Av dessa tio är jag den enda som är singel. De flesta har varit i förhållanden i många år, flera är förlovade, flera har hus eller bygger hus och några har barn. I Vasa är det nästan ännu värre. I kristna kretsar gifter sig folk ofta tidigt, och flera av mina jämnåriga eller till och med yngre vänner har redan varit gifta i många år.

 

Jag har alltid sett mig själv som en stark och självständig person, och haft mycket stolthet i att jag klarar mig själv. Självklart har jag velat hitta nån fin kar, men jag har inte pratat om det särskilt mycket, eftersom jag av nån dum orsak sett det som ett svaghetstecken. Nu börjar jag dock komma till ro också med den saken. Faktum är att ibland (och det senaste året betydligt oftare än bara ibland) suger det verkligen att vara singel. Speciellt när man närmar sig 27 och man hör 15-åringar, 18-åringar och 20-åringar i sin närhet sucka över att de inte har nån pojkvän/flickvän. Jag har i princip haft två förhållanden i mitt liv, det senaste för snart sex år sen, och det längsta varade i ett halvår. För mig har det varit en otroligt bra sak att vara singel länge och jag säger alltid åt ungdomar jag pratar med att det är något av det bästa man kan göra; att vara singel åtminstone tills man är 18,19, 20. Jag har hunnit bli min egen person, jag vet vem jag är och jag är trygg i mig själv, jag tycker om mig själv och jag vet att jag klarar mig på egen hand.

 

- Ralph Waldo Emerson

 

Men ibland saknar jag verkligen någon att dela vardagslivet med. Nån att berätta obetydliga händelser och funderingar för. Nån att pussa på och kramas med. Nån att kasta mina känslor på. Och ibland känner jag att jag håller på att bli alldeles för bekväm i min ensamhet och är rädd att jag aldrig kommer att kunna lära mig att kompromissa mer. Jag behöver nån att slipas mot, nån som utmanar mig och hjälper mig att fortsätta växa och bli en bättre människa. Ibland känns det som att man inte blir riktigt vuxen i omgivningens ögon före man stadgat sig åtminstone lite mer än jag gjort. Och ibland känns sängen bara kall och tom, och de där nätterna när jag inte kan sova oerhört tunga.

 

Speciellt som kristen handlar det så mycket om att lita på Gud och hans tajming. Och när den tajmingen är sisådär tio år senare än man själv skulle hoppas kan man bli lite arg, bitter och besviken. Och det är okej. Gud klarar av vår ilska. Ibland orkar jag inte tro på att jag nån gång ska hitta nån, men det är okej. Gud är stabil i alla fall, och han har det bästa planerat för mig även om jag inte själv alltid klarar av att lita på det.

 

Och trots allt trivs jag galet bra med livet. Det är spännande mest hela tiden. Just för att jag vet att mitt värde inte ligger i nån annan. För att jag är trygg med att vara ensam (alone but not lonely, please) och tycker om mitt eget sällskap. Så det här skriver jag inte för att jag tycker synd om mig själv (även om jag gör det ibland också) eller vill att nån annan ska göra det, men för att jag själv nog hade mått bra av att höra det när jag var tjugo. Och för att lära mig själv att det är okej att erkänna vad jag längtar efter. Det gör mig varken patetisk eller desperat.

 

Det om det. Peace out!

Det senaste året - eller egentligen de senaste två åren - har för mig handlat om att släppa prestationstänk och ouppnåeliga idealbilder. Att lära mig att njuta av livet och kunna vila i nuet istället för att må dåligt över det jag inte åstadkommer eller allt som jag misslyckas med att vara eller göra.

 

Hörde en så bra predikan om det i kyrkan idag. Om hur ofta vi försöker rädda oss själva och ta oss i kragen, när det enda vi egentligen kan göra är att kapitulera och konstatera att vi ändå aldrig kommer att kunna vara "good enough". Vi är mänskliga och kommer alltid att ha våra fel och brister. Men Gud räcker. Han har redan gjort allt som behöver göras. Han håller mig också när inte jag orkar hålla fast vid honom. Det finns inget jag kan göra som kan skilja mig från honom. Vi får bara lägga ner kampen och vila istället.

 

 

- G. Beltran (Tumblr)