WHY SHOULD IT TAKE LOSING EVERYTHING TO REALIZE IT MIGHT BE TIME TO CHANGE?
Är inne i en "motiverad-att-sköta-min-diabetes-period" (och hoppas än en gång att det ska bli nåt mer än bara en "period") och sitter och läser en bok jag precis lånade från biblioteket. Diabetes hela livet heter den och så långt slår killen som skrivit den huvudet på spiken.
"Utåt sett verkar diabetes vara ganska enkel att hantera. Det är ju bara att ta sitt insulin varje dag i rätt tid och i rätt mängd. Man ska förstås äta rätt utan att någonsin fuska, kontrollera sitt blodsocker regelbundet och självklart motionera ofta. Sedan är det faktiskt bara att balansera detta så att blodsockret aldrig blir för lågt eller för högt. Naturligtvis ska man göra det här varje dag resten av livet och någon semester för att koppla av ifrån det kan man förstås inte räkna med.
Det är inte alls enkelt att leva med diabetes."
"Och till och med det ständiga kravet på beslut kunde vara uthärdligt om bara resultaten var förutsägbara [...] Tänk er hur nedslående det är att misslyckas med något som man verkligen vill genomföra. Tänk er sedan hur det måste kännas att ha diabetes och misslyckas med någonting som man aldrig över huvud taget själv har valt."
Det är iallafall sjukt skönt att läsa om andra människor som också krigar mot sin sjukdom och har det ännu värre än mig. Konstaterade just att jag haft diabetes i 17 år. Det är sjukt. Och aningen overkligt på nåt sätt.
(Och så kan jag ju faktist med glädje ta och konstatera att jag mätt mitt blodsocker 19 gånger (!) under de två senaste dygnen och inte en enda gång haft högre än 11,9. Joy to the world.)
"Utåt sett verkar diabetes vara ganska enkel att hantera. Det är ju bara att ta sitt insulin varje dag i rätt tid och i rätt mängd. Man ska förstås äta rätt utan att någonsin fuska, kontrollera sitt blodsocker regelbundet och självklart motionera ofta. Sedan är det faktiskt bara att balansera detta så att blodsockret aldrig blir för lågt eller för högt. Naturligtvis ska man göra det här varje dag resten av livet och någon semester för att koppla av ifrån det kan man förstås inte räkna med.
Det är inte alls enkelt att leva med diabetes."
"Och till och med det ständiga kravet på beslut kunde vara uthärdligt om bara resultaten var förutsägbara [...] Tänk er hur nedslående det är att misslyckas med något som man verkligen vill genomföra. Tänk er sedan hur det måste kännas att ha diabetes och misslyckas med någonting som man aldrig över huvud taget själv har valt."
Det är iallafall sjukt skönt att läsa om andra människor som också krigar mot sin sjukdom och har det ännu värre än mig. Konstaterade just att jag haft diabetes i 17 år. Det är sjukt. Och aningen overkligt på nåt sätt.
(Och så kan jag ju faktist med glädje ta och konstatera att jag mätt mitt blodsocker 19 gånger (!) under de två senaste dygnen och inte en enda gång haft högre än 11,9. Joy to the world.)
Kommentarer
Postat av: Tove
Du är otroligt stark och duktig som orkar sköta din diabetes och har hållit på i 17 år med det (en halv evighet låter det ju som!). De värsta sakerna är ofta dom som man inte valt själv; aldrig bett om och som man bara får lov att leva med i alla fall, fast man kan bli arg, ibland jävligt förbannad, på att just man själv och ingen annan drabbats. Det kan känna jävligt att ingen annan riktigt förstår (för det gör vi ju inte, fast vi vill) hur det är att leva med en sjukdom som diabetes. Tur att det brukar hjälpa att läsa om andra i samma situation då!
Kämpa på vännen! <3
Postat av: Malin
Va bra vännin att du sköiter de:Pvi vill ju hav de la me ås lieng!:)
Men barcelona misstänker ja att ja får skipp,fö i maj kan e hiend att ja har e lite ätt:)valp alltså:D
Trackback