För er som fortfarande orkar titta in här nu som då kan jag meddela att det kan hända att jag börjar skriva på nytt om ett tag. Jag flyttar nämligen till England på onsdag och har fått önskemål om att börja skriva igen. Och jag kan tänka mig att det kan vara skönt att få skriva av sig lite mitt i allt nytt som händer. Bara så att ni vet. Det kan alltså eventuellt lönas att titta in redan i slutet på nästa vecka nån gång.

 

Tack och hej.

Så, ni är några som frågat mig om skrivarkursen. Den första, arbiskursen, har jag faktist hoppat av. Den var helt enkelt inte min grej. Den andra däremot, som går ut på att man ska ta tid att skriva varje dag i 30 dagar, är riktigt bra. Man får övningar att göra varje dag och jag tänkte dela med mig av en jag gjorde för några dagar sen. Så här kommer mitt brev till mig själv för tio år sedan. Have mercy on me, det är personligt och random och inte särskilt genomtänkt, men med skräckblandad förtjustning försöker jag bli bättre på att publicera saker jag skriver (utan att editera och analysera sönder det först...)

 

Sen vill jag bara säga att jag blir så glad över alla kommentarer jag får och alla ni som kommer fram och säger att ni gillar att läsa det jag skriver. Det gör det så otroligt mycket roligare och inspirerar mig att både blogga mer och skriva mer.

 

 

 

Till Julia, version 2005 (17 år gammal)

 

Jag minns mörkret du känner, förvirringen och sorgen. Men vet att det hinner hända så mycket på ett år, fem år, tio år. This too shall pass. Allt är så svart-vitt för dig just nu, och kanske är det just det du behöver. Men vet att det inte alltid kommer att vara så. Livet är så mycket grått och mittemellan, och de gånger du känner att du inte passar på endera sidan är det okej att stå i mitten utan att veta. Du behöver inte alltid välja, du kan vara både och. Och vet att även om du aldrig vill bli eller ska bli ljummen, behöver du inte brinna upp. Det är okej att tvivla och ifrågasätta, det som är sant håller ändå.

 

Vet att även om du kommer att känna dig ensam många gånger, kommer du också att bli stark och trygg. Just nu har du passion och glöd men du är rädd och osäker på nåden. Men det kommer dagar då du ska stå stadigt som på berg och vila i att Han är stark i din svaghet och att nåden aldrig tar slut. Att ditt mörker inte är vem du är längre, även om det finns i dig precis just nu och alltid kommer att finnas där. Det kommer dagar då du begår misstag och kan skaka det av dig och förlåta dig själv i samma ögonblick som det händer. Och det kommer dagar då du kan vara trygg i att du kommer ut på andra sidan öknen för att Han vet var Han vill ha dig även om du inte själv vet vart du är på väg.

 

Jag vet att det känns som ett misslyckande just nu, alla känslor du tillät dig att känna. Jag vet att det är tungt, men livet går vidare och den människa som nu uppfyller dina tankar kommer du längre fram bara att minnas med glädje och tacksamhet. Det finns andra människor som vill och får och kommer att uppfylla dina tankar. Det blir rörigt och det gör ont ibland, men det blir också vackert och du kan se tillbaka på alla de här åren med glädje. Det som nu känns som misslyckanden är det du senare kommer att se på med tacksamhet. Det är misslyckandena och snedstegen som lär dig att nåden räcker och att du inte behöver vara mer än mänsklig.

 

Och minns detta: när du känner dig instängd tillsammans med fel människor, bryt dig ut. Du är inte skyldig dem något, åtminstone inte dig själv. Ge dig själv till de människor du får vara fri med. Du kommer att ångra att du inte tillät dig själv att älska dem helt och hållet, att du skyllde på någon annan när du valde att inte tillhöra dem. Lev det liv du vill leva, älska dem du vill älska. Stäng inte in dig med människor som inte förstår. Du behöver inte vara som de, du ska inte vara som de. Du har din egen väg att gå. Och du kommer att möta dem som förstår och ser vem du är och kan stå vid din sida på riktigt. De som räknas kommer att finnas kvar också om tio år och de andra försvinner ganska fort. Du kommer inte att sakna dem, för det är okej att gå vidare och minnas det fina och glömma resten.

 

Och när du står där mitt i stormen, kom ihåg detta: till slut kommer det att bli vackert. Det är vackert redan nu, du kan bara inte se det när det gör ont.

 

The Good Wife. Oh how I love you. Har haft väldigt dåligt med ork och inspiration att se tv-serier på sistone, egentligen ända sedan i somras. Men här om dagen tryckte jag impulsivt igång första avsnittet av The Good Wife och jag älskar, älskar, älskar det. Jag är lite fjantigt smålycklig över att äntligen ha något jag längtar efter att få se nästa avsnitt av. Har bara sett första säsongen än, men serien rullar som bäst på med sin sjätte säsong så det finns en hel del att njuta av.

Jag är ju lite svag för advokatserier sådär överlag men det här är till och med bättre än min favorit Suits. Serien har så många fantastiska karaktärer. Och starka kvinnor. Och allt är inte alltid svart eller vitt. Här har man både oskyldiga och skyldiga klienter och serieskaparna lyckas ofta förmedla så mycket utan att egentligen säga något alls. Jag är imponerad.

 

 

Sen är det bara att lägga in plåten i frysen (och hoppas på att du har lite större frys än jag) och vänta tålmodigt åtminstone fem timmar, gärna över natten. När ditt tålamod tar slut tar du fram plåten igen, låter den stå några minuter och skär sen upp plattan i mindre bitar. Det blir godast om de får stå en liten stund så att man inte behöver bita sönder sina tänder för att tugga. Give it a try!

 

 

Den här gången tänkte jag ge er en hel Spotifylista. Många av de låtar och artister jag redan tipsat om finns här men också en hel del andra. Det här är vad jag lyssnar på just nu. Nästan bara det här. Plus några av Spotifys instrumentala inspirations- och koncentrationslistor (till exempel den här som är lite konstig här och där men funkar extremt bra när jag behöver koncentrera mig).

 

Det blev lite tyst här. Jag gick och blev kreativ på andra ställen istället. Men inte med skrivandet som jag planerat. Istället har min lägenhet varit ett enda kreativt pysselkaos de senaste två veckorna. När jag städade undan julen ville jag uppdatera lägenheten en aning och sen slog inspirationen till. Så nu har jag uppdaterad ljusslinga, ny väggtext och nya fjärilar ovanför huvudkudden. Och det är bara det jag ändrat inne i mitt sovkrypin (lurade pappa att hjälpa mig bygga en improviserad himmelssäng förra vintern = det bästa jag någonsin gjort ungefär). Ska försöka knäppa lite bilder på annat jag sysslat med också. En annan dag.

Jag går numera på hela två skrivarkurser.

 

Nummer ett är en novellskrivarkurs på Arbis som började ikväll. Jag har aldrig skrivit noveller men jag tänker att man alltid kan pröva något nytt. Jag har överlag jättesvårt att skriva fiktiva saker och censurerar mig själv galet hårt och tycker att allt jag skriver bara låter fjantigt och pretentiöst (säger hon som ändå helst skriver dikter...). Sen att man också ska dela sina texter med de andra på kursen och ge varandra feedback är otroligt skrämmande. Så vi får väl se hur det går. Men jag var i alla fall inspirerad när jag kom hem ikväll.

 

Så inspirerad att jag anmälde mig till en andra skrivarkurs. En av mina favoriter, Tyler Knott Gregson, ordnar nämligen en trettio dagars onlinekurs under februari månad, så jag kunde inte låta bli att anmäla mig till den också. Write Yourself Alive heter den och mer info finns här om nån annan är intresserad.

 

Så nu är planen att jag ska använda mina lediga eftermiddagar till att vara kreativ. Får se om det alls är en hållbar idé, oftast skriver jag bara mitt i nätterna. Men man kan alltid försöka. När man har det så lyxigt som jag har, med fyratimmars arbetsdagar, gäller det att göra allt man kan för att ta vara på situationen.

 

"Show me a man who is willing to look me in the eye and know that his flattery is futile, and that his charm is in vain. Show me a man who knows that my heart is a lion that is not to be messed with, and that he should be careful about rattling the cage. Show me a man who does not underestimate me, a man who sees my strength, recognizes my ability, and is willing to match it with his own. I was not built to be a fragile porcelain figure, lamenting in desperate need of your affections. I will sit in the trenches with you and I will scale mountains by your side. Show me a man who sees that this soft spoken nature does not make me passive, and a man who knows he doesn´t want to learn that the hard way. Show me a man with a fire in his eyes that matches the flames in my own and a man who´s willing to take on this roaring heart and navigate the depths of this mind. Show me a man who takes his steps with honesty in his bones and love in his veins and I will meet his every stride with one of my own."

 

- C.A. Fast