Så, ni är några som frågat mig om skrivarkursen. Den första, arbiskursen, har jag faktist hoppat av. Den var helt enkelt inte min grej. Den andra däremot, som går ut på att man ska ta tid att skriva varje dag i 30 dagar, är riktigt bra. Man får övningar att göra varje dag och jag tänkte dela med mig av en jag gjorde för några dagar sen. Så här kommer mitt brev till mig själv för tio år sedan. Have mercy on me, det är personligt och random och inte särskilt genomtänkt, men med skräckblandad förtjustning försöker jag bli bättre på att publicera saker jag skriver (utan att editera och analysera sönder det först...)

 

Sen vill jag bara säga att jag blir så glad över alla kommentarer jag får och alla ni som kommer fram och säger att ni gillar att läsa det jag skriver. Det gör det så otroligt mycket roligare och inspirerar mig att både blogga mer och skriva mer.

 

 

 

Till Julia, version 2005 (17 år gammal)

 

Jag minns mörkret du känner, förvirringen och sorgen. Men vet att det hinner hända så mycket på ett år, fem år, tio år. This too shall pass. Allt är så svart-vitt för dig just nu, och kanske är det just det du behöver. Men vet att det inte alltid kommer att vara så. Livet är så mycket grått och mittemellan, och de gånger du känner att du inte passar på endera sidan är det okej att stå i mitten utan att veta. Du behöver inte alltid välja, du kan vara både och. Och vet att även om du aldrig vill bli eller ska bli ljummen, behöver du inte brinna upp. Det är okej att tvivla och ifrågasätta, det som är sant håller ändå.

 

Vet att även om du kommer att känna dig ensam många gånger, kommer du också att bli stark och trygg. Just nu har du passion och glöd men du är rädd och osäker på nåden. Men det kommer dagar då du ska stå stadigt som på berg och vila i att Han är stark i din svaghet och att nåden aldrig tar slut. Att ditt mörker inte är vem du är längre, även om det finns i dig precis just nu och alltid kommer att finnas där. Det kommer dagar då du begår misstag och kan skaka det av dig och förlåta dig själv i samma ögonblick som det händer. Och det kommer dagar då du kan vara trygg i att du kommer ut på andra sidan öknen för att Han vet var Han vill ha dig även om du inte själv vet vart du är på väg.

 

Jag vet att det känns som ett misslyckande just nu, alla känslor du tillät dig att känna. Jag vet att det är tungt, men livet går vidare och den människa som nu uppfyller dina tankar kommer du längre fram bara att minnas med glädje och tacksamhet. Det finns andra människor som vill och får och kommer att uppfylla dina tankar. Det blir rörigt och det gör ont ibland, men det blir också vackert och du kan se tillbaka på alla de här åren med glädje. Det som nu känns som misslyckanden är det du senare kommer att se på med tacksamhet. Det är misslyckandena och snedstegen som lär dig att nåden räcker och att du inte behöver vara mer än mänsklig.

 

Och minns detta: när du känner dig instängd tillsammans med fel människor, bryt dig ut. Du är inte skyldig dem något, åtminstone inte dig själv. Ge dig själv till de människor du får vara fri med. Du kommer att ångra att du inte tillät dig själv att älska dem helt och hållet, att du skyllde på någon annan när du valde att inte tillhöra dem. Lev det liv du vill leva, älska dem du vill älska. Stäng inte in dig med människor som inte förstår. Du behöver inte vara som de, du ska inte vara som de. Du har din egen väg att gå. Och du kommer att möta dem som förstår och ser vem du är och kan stå vid din sida på riktigt. De som räknas kommer att finnas kvar också om tio år och de andra försvinner ganska fort. Du kommer inte att sakna dem, för det är okej att gå vidare och minnas det fina och glömma resten.

 

Och när du står där mitt i stormen, kom ihåg detta: till slut kommer det att bli vackert. Det är vackert redan nu, du kan bara inte se det när det gör ont.

Jag går numera på hela två skrivarkurser.

 

Nummer ett är en novellskrivarkurs på Arbis som började ikväll. Jag har aldrig skrivit noveller men jag tänker att man alltid kan pröva något nytt. Jag har överlag jättesvårt att skriva fiktiva saker och censurerar mig själv galet hårt och tycker att allt jag skriver bara låter fjantigt och pretentiöst (säger hon som ändå helst skriver dikter...). Sen att man också ska dela sina texter med de andra på kursen och ge varandra feedback är otroligt skrämmande. Så vi får väl se hur det går. Men jag var i alla fall inspirerad när jag kom hem ikväll.

 

Så inspirerad att jag anmälde mig till en andra skrivarkurs. En av mina favoriter, Tyler Knott Gregson, ordnar nämligen en trettio dagars onlinekurs under februari månad, så jag kunde inte låta bli att anmäla mig till den också. Write Yourself Alive heter den och mer info finns här om nån annan är intresserad.

 

Så nu är planen att jag ska använda mina lediga eftermiddagar till att vara kreativ. Får se om det alls är en hållbar idé, oftast skriver jag bara mitt i nätterna. Men man kan alltid försöka. När man har det så lyxigt som jag har, med fyratimmars arbetsdagar, gäller det att göra allt man kan för att ta vara på situationen.

samman