Den där känslan av att kaoset vecklar ut sig till något förståeligt och greppbart och man plötsligt kan börja andas igen... Så känner jag ikväll. Har tillbringat kvällen tillsammans med pappa och pratat bort all ångest och frustration som legat som en sten på mig de senaste veckorna. Och nu känner jag mig så lätt och alldeles tillfreds. Tänk att man kan ha en så bra pappa som jag har! När jag var 15 år hade jag nog aldrig kunnat föreställa mig att jag tio år senare skulle uppskatta mina föräldrars sällskap så otroligt mycket som jag gör idag.

 

Nu öser regnet ner där ute och jag kurar ihop mig och myser med en film och en miniversion av det alltid lika goda nachosberget. Ibland krävs det inte så mycket för att man ska känna sig lycklig.