Jag är unik, och varje relation jag har är unik. Åt varje människa jag möter kan jag ge något av mig själv - något som ingen annan kan ge åt den personen. Och kanske det är det allra viktigaste jag kan göra med mitt liv: att försöka göra livet lite lättare och gladare för dem jag möter. 

 

 

De flesta av er har säkert hört berättelsen om Josef från Gamla testamentet. Josef som blev såld som slav av sina bröder och som i slutändan blev Faraos närmaste medhjälpare. Jag läste berättelsen för några dagar sedan och funderade över hur Josef kände sig när hans bröder kastade honom i brunnen eller när han satt i fängelse för något han inte gjort. Det står inget om hans reaktioner i Bibeln, men han satt i fängelse i åtminstone två år och jag kan bara gissa att det måste ha känts ganska sunkigt rätt så ofta. Det jag vanligtvis fäst mig vid i den berättelsen är att Gud välsignade Josef och att han i slutändan styrde över hela Egypten. Men  det jag reagerade på nu var att Josef var sjutton år när han blev såld som slav och trettio år när han till sist stod inför Farao. Där emellan hände en hel massa otrevliga saker. Betydligt otrevligare än mina små vecko- eller månadslånga livskriser. Men om inget av det jobbiga hade hänt hade Josef antagligen aldrig kommit till Egypten och antagligen hade hela halva Egypten gått under i hungersnöd, och Josefs bröder likaså. Josefs bröder som överlevde och blev Israels stamfäder - ursprunget till ett helt folk.

 

Ibland har Gud en så mycket större plan för våra liv än vad vi har, och en helt annan tidsplan. Och det försöker jag påminna mig om när det känns som att livet står stilla och jag trampar på stället.