Jag är den mest sentimentala när det kommer till människor. Och samtidigt inte alls. En del individer kan jag ha haft väldigt litet att göra med och ändå minnas dem i åratal och tänka på dem med saknad allt som oftast. Andra kan ha varit en stor och viktig del av mitt liv utan att jag har några problem att släppa dem och gå vidare. Men just nu känns det som att jag samlar på mig extra många människor som jag går miste om alldeles mot min vilja. Inte som att människorna i fråga försvinner ur min omgivning - mer som att relationerna rinner mellan fingrarna på mig och jag inte lyckas göra något för att hålla fast dem. Kanske för att människorna i fråga är viktigare för mig än vad jag är för dem, eller för att omständigheter gör att vi glider ifrån varandra. Oberoende hur det går till och varför det blir som det blir så suger det. Och ikväll kände mig lite melankolisk på grund av detta och kände för att plita ner det. Tack och adjö.