Det finns få saker jag uppskattar så mycket som en riktigt bra diskussion. När man inte bara rabblar känslor och tankar man redan berättat åt tio andra, utan när det blir djupt riktigt på riktigt. När man tar upp saker man inte delar med vem som helst. När man tänker lika, och när man tänker olika men ändå förstår varandra. När man börjar med att prata om problemen och bekymren, de små och de stora, men förr eller senare kommer in på det som är viktigast i livet och allt annat bara blir små detaljer och man minns varför man lever och andas. Och när jag kommer till den punkten i ett samtal kan jag inte låta blir att le som ett fån och vara lycklig och känna att livet är så värt att leva.

 

Jag är en periodare, också i mina tankegångar. Just nu kommer jag hela tiden tillbaka till vad som är naturligt, enkelt och trovärdigt. Mitt kristna liv, och mitt liv överlag, behöver vara så naturligt och enkelt att det funkar tills jag blir gammal och dör. Och min bekännelse får aldrig vara högre än vad jag klarar av att leva. Jag är så trött på alla religiösa detaljer, formuleringar, funderingar och insnurrade tankesätt. Jag vill bara skala av, skala av och skala av tills jag kommer fram till det viktiga, det som egentligen spelar någon roll. Och vad är det? För mej är det relationen till Gud. Att han älskar mig, att han alltid älskat mig och alltid kommer att älska mig. No matter what. Och att jag, på mitt lilla bristfälliga och operfekta sätt, älskar honom. Sist och slutligen är det inte svårare än så. Piste.