Ååh, det är så mycket diskussioner på gång överallt. Det är bara att gå in på Facebook eller Twitter så blir man överöst med åsikter om Israel/Palestina-konflikten, homosexuellas rätt att adoptera eller Sverigedemokraterna och rasismen. Idag har jag känt mig extra bombaderad. Och jag beundrar på sätt och vis alla de människor som har en åsikt och kämpar för det de tror på. Men samtidigt funderar jag över vad allt detta argumenterande egentligen leder till. Hur ofta lyckas man egentligen få någon att ändra åsikt genom att argumentera mot dem - hur civiliserad eller respektfull man än är? Jag kan förstås se det positiva i att svåra frågor lyfts fram och får tid och plats i det offentliga rummet, men jag drabbas ändå av en viss uppgivenhet. Och jag grips också av en stor ovilja att offentligt ta ställning i frågor eftersom jag inte vill bli förknippad med de respektlösa, kalla, inskränkta människor som kastar sina åsikter i ansiktet på varandra utan minsta försök till förståelse för någon annans situation - oberoende av vilken sida av frågan de argumenterar för. Jag blir så ledsen. (Sen finns det alltid undantag, och de människor som lyckas argumentera med respekt och förståelse gör mig lycklig i själ och hjärta oberoende av vilken åsikt de har. Kaj Korkea-Aho är min stora förebild.)

 

Missförstå mig rätt. Jag har rätt så klara åsikter om vad som är rätt och fel. Men jag har insett att verkligheten sällan är så svartvit som teorin. Och oberoende vad jag säger, eller hur rätt jag tycker att jag har, finns det alltid någon som missförstår mig, alltid någon aspekt jag inte tagit hänsyn till, något jag inte riktigt tänkt igenom tillräckligt, något jag misslyckas med att förklara och någon som blir sårad. Och om jag med mina argument ändå inte lyckas förändra någons liv till det bättre - då är det inte värt det.

 

Missförstå mig rätt igen. Jag älskar att argumentera och diskutera - det spelar ingen roll om vad. Jag blir t.ex. alldeles överlycklig när människor ifrågasätter min tro och mina värderingar (så länge det inte är på ett hånfullt sätt förstås), eftersom jag då tvingas tänka igenom saker själv för att kunna formulera mina åsikter. Om något är sant - då håller det att ifrågasättas. Och om det inte är sant - då är det väl bara bra att det rasar och jag tvingas tänka om. Men jag vill diskutera face to face, med människor jag känner och har en relation till. Så att jag kan vara säker på att de vet att jag bryr mig och respekterar dem även om vi har olika åsikter. 

 

Missförstå mig rätt igen. Jag försöker på intet sätt framställa det som något negativt att ha en åsikt och göra den hörd. Jag kände bara ett visst behov av att reda ut mina egna tankar kring allt och fundera över om jag själv ska ta ställning eller inte. Och kan nu konstatera att jag inte kommer att uttrycka några åsikter om du inte frågar mig om dem när du träffar mig.