I WAS BUILDING UP A WALL, AND YOU OFFERED ME A DOOR. I WAS HOPING FOR SILVER SPOONS, WHEN YOU HANDED ME A SWORD.
Har haft en riktigt fin diskussion ikväll. Ibland krävs det att man pratar om gamla bekanta saker med nya människor för att man ska vakna till liv. Oberonde av hur konstigt jag mår och hur borttappad jag kan känna mig mellan varven, kan jag inte låta bli att tro på Gud, tro på människor och tro på församlingen. Och jag kan bli så uppgiven och känna mig så maktlös i all min längtan, och samtidigt bli så inspirerad, taggad och förväntansfull. Och jag kan bara - i enlighet med Jossans senaste blogginlägg - konstatera att de drömmar Gud ger oss är drömmar som är för stora för att vi själva ska klara av att genomföra dem. Och livet är spännande och underbart, even though I´m a total mess most of the time, eller kanske just därför.
Och att sedan läsa Underbara Claras fina fundering om hur självförtroende egentligen är överskattat, blev som pricket över i:et ikväll.
Det må låta hårt men jag tror att det är viktigt att vi tvivlar på oss själva ibland, vi har ju så ofta fel! Att vi faktiskt ångrar saker vi har gjort – vi sårar ju varandra. Jag tror att det är bra att känna sina brister och fel. Jag tror att det är mänskligt att kunna bli ledsen av hårda ord och kritik. Och att det är nyttigt att tvivla på sin förmåga ibland. Det manar till självrannsakan. Jag tror inte att människor med okränkbart supersjälvförtroende som ett pansar omkring sig är de som faktiskt tar sig någonstans. Jag tror inte att de utvecklas överhuvudtaget. De människor som verkligen gör skillnad för sig själva och andra är de som har rädslor, tvivel och komplex som efterhängsna kompisar – men kör ändå.
Läs hela inlägget här! Det är bra!
Och allt det här är nog aningen osammanhängande, men i mitt huvud är det klart som korvspad.
Kommentarer
Trackback