Jag lever i en bergodalbana som vanligt. Ena sekunden är jag totalpeppad och tycker jag har världens roligaste liv. Nästa sekund är jag på bristningsgränsen och tycker att allt bara blir för mycket. Jag antar att jag alltid kommer att vara sån. Saken är den att jag känner så väldigt mycket så väldigt ofta. Men jag klagar egentligen inte, det är ganska intressant med omväxling. Och så länge jag känner mår jag bra. Det är när jag blir apatisk och tappar bort mina känsloreaktioner det börjar bli farligt.

Vilken tur att Gud är lite stabilare än jag.