Det finns vissa människor jag älskar extra mycket. Människor jag skulle göra vad som helst för.

Det behöver inte nödvändigtvis vara dem jag umgås mest med, eller ens synkar bäst med. Såklart älskar jag dem också. Men det finns vissa människor som ligger extra nära mitt hjärta. Som jag gråter för allt som oftast. Som jag bryr mig om nästan ohälsosamt mycket. Som jag inte klarar av att se ledsna eller må dåligt. Som jag gladeligen skulle bära alla världens bekymmer för om de bara fick må bra och vara glada.

Jag lyssnade för ett tag sedan på en kille som berättade om hur han kände när hans dotter låg på operationsbordet inför en livshotande operation. Han skulle ha gett sin arm och båda sina ben för att få ta hennes plats, om det bara varit möjligt. Och jag kände igen mig så totalt. Och gång på gång får jag konstatera att "Oj, det måste ju vara så här det känns att vara förälder".

Det betyder inte att de här personerna på nåt sätt är extra snälla, fina eller duktiga. Ibland kan de vara frustrerande och jobbiga. Men av någon orsak fortsätter jag att älska dem så ofantligt. Och jag fortsätter att tro på dem, No Matter What. Och jag vet, innerst inne, att det inte är jag själv som lyckas prestera fram den här kärleken. Jag har bara blivit smittad av en liten del av det Gud känner för just de här människorna.