Hjälp vad mycket blod de skulle ha av mig på sjukhuset idag! Länge sen de knyckt så mycket, blev nästan snurrig. Men killen som tog provet var megasöt så det kompenserade obehaget en aning ;)

Såhär för att byta samtalsämne... Jag är en människa i väldigt stort behov av personal space. Kanske inte främst fysiskt (fast det också, åtminstone i vissa sammanhang) utan mera.. psykiskt. Eller nåt. Och ibland blir det bara för mycket. Jag vet att folk bara försöker vara trevliga och vill ha kontakt men för mig känns det som ett intrång på my personal space, inte som ett hot men nästan som en förolämpning. Och jag vill bara skrika åt folk att lämna mig ifred, men så kan man ju inte göra. Det här gäller ju förstås bara ibland, i några enstaka fall så du ska  absolut inte ta åt dig!

Jag märker också att jag blir mer och mer kritiskt till vilka människor jag verkligen trivs med. ILLA. Visst, jag är social och gillar att vara med folk. Men dem som jag verkligen umgås med är ganska få, av den enkla orsaken att jag har skitsvårt att faktist synka med folk påriktigt, att faktist känna mig bekväm med människor. Det stör mig.
Eller, egentligen handlar det mycket om att jag tycker det är jobbigt att umgås med människor som jag märker att inte alls förstår sig på mig och hur jag fungerar. Vilket iofs är ganska egoistiskt..

Det är sådana här tankar som utlöses av att 7 veckor teamliv närmar sig. Egentligen är det sjukt att jag trivs så bra med att vara på team för jag är så långt från att vara en teammänniska som man bara kan vara! Men det är iaf ett bra tillfälle på att öva sig att umgås med alla möjliga sorters människor, och lära sig hur både man själv och andra fungerar.

Imorgon kör vi igång. Ikväll kommer Emppu hit. Det blir nog myskväll i soffan skulle jag tro.

Men nu måste jag verkligen göra nåt åt uppsatsen!