Ia och Jakob

älskade underbara ungdomar! <3

Några bilder från kvällens ungdomsmöte. Fy vad jag tycker om domhär människorna alltså!

Och fy vad jag är trött idag. Det blir alltid såhär när jag har ansvar för någonting (lovsången ikväll); när det är slut och färdigt och fixat känner jag mig helt urblåst.

Att stå på scen är nog nån sorts hat-kärlek-grejj för mig. För innan jag ska ställa mig upp där, och ofta också medan jag står där, känner jag mig så liten och okvalificerad. Ska jag vara helt ärlig undrar jag ibland hur det kommer sig att ingen kommer springande och släpar ner mig därifrån. Men samtidigt älskar jag att stå där, för nånstans i mig vet jag ändå att sången är min grej, att Gud gett mig en gåva. Och vad kan jag då göra annat än att ge den tillbaka till honom, använda den för att ära honom. Han har gett mig livet, med allt vad det innebär, hur kan jag då göra något annat än ge mitt ALLT till honom. Det går så way above my head så jag inte kan få ner det i ord.