Ibland blir jag bara så TRÖTT på att vara "en av tjejerna". Ibland skulle allt vara så mycket lättare om man bara var kar. För åtminstone i kristna sammanhang känns det som att man går miste om så mycket av dom där diskussionerna med substans bara för att man är tjej. Och så fort man samlas fler än två tjejer blir det bara flamsigt (och jag får allergiska reaktioner av flamsigt). Jag känner ofta att jag går miste om det umgänge som jag verkligen skulle kunna få ut nånting av, bara för att jag är tjej och för att killarna inte räknar med mig på samma sätt.

Och jag blir så STÖRD! Mest på mig själv för att jag inte gör något åt saken. Och på hela systemet och på ALLT.

Och när någon försöker sätta in mig i en form; du är tjej-alltså är du sådan här, då slår jag bakut. Visst, med en del saker är jag hur tjejig som helst, såklart. Medan på andra områden kan jag seriöst ta jätte illa upp om någon säger åt mig att jag är tjejig. Ja foår så läijdon åv tådde PJASAS!

Det här färgar min vardag mer än vad jag är medveten om, har jag precis insett.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen; de enda tjejer jag klarar av att umgås med i gäng är mina älskade närpestjejer. Som jag saknar enormt eftersom det är så länge sen jag sett dem. Men i mitten av maj blir det tjejkväll och fest igen. Can´t wait! Hade verkligen jättegärna velat vara i Åbo och firat första maj där tillsammans med världens bästa Åbo-Närpeser. Men teamträning blir väl också bra ska vi tro.

Jo, det var en trevlig fest med en intressant blandning av människor. Men ibland är det nog skönt att ha Jullan, och känna att man inte är ensam om att funka som man gör.