Just nu känner jag mig ungefär så lycklig som man överhuvudtaget kan bli. Sådär härligt vardagslycklig. Som att inget egentligen kunde vara bättre än vad det är just nu. Eller visst kunde det, men jag har inget som helst behov av att något ska vara annorlunda än det är i just den här sekunden.
Jag tog en ljuvlig långpromenad nästan ända ner till ishallen, via stranden. Sitter på sängen med trötta fötter och rosiga kinder, fiskmåsarna skriker utanför fönstret (tänk att ett sånt vanligt och enkelt ljud kan göra en så lycklig!), äter mina sista jordgubbar blandade med kvark och funderar över livet. Jag hann filosofera en hel del medan jag promenerade och funderade på mitt liv och vad jag vill.

Det här vill jag se i mitt liv inom ett år:

*börja skriva igen/mera och kanske också publicera mina texter någonstans där de kan vara till någon nytta. För jag märker hur jag njuter av formulera mig i skrift!

*ökat ansvar och engagemang i församlingen, framför allt i ungdomsarbetet!

*utvecklas sångmässigt; bl.a. bli bättre på att ta ut stämmor

*ge mer tid åt musiken genom sånglektioner, kör eller band, eller helst alla tre!

*bli bättre på relationer och att engagera mig i människor. Just nu känns det som om jag bara klarar av att ha ytliga relationer, jag springer och gömmer mig så fort folk kommer för nära. Måste hitta balansen mellan positiv och negativ ensamhet. För jag trivs verkligen ensam. Men bara till en viss gräns!