Har fortsatt med mitt läsande. Har nu hunnit igenom våren 2006. Turbulent.
Det finns så mycket jag förstår bättre nu i efterhand, men också mycket som jag inte alls förstår varför det blev som det blev. Så mycket smärta och så mycket glädje. Drömmar och längtan.
Jag är mycket tryggare idag. Som person, i mig själv, men också i Gud och i min tro. Men den otroliga längtan jag hade då saknar jag nu.
"Längtan, törst och hunger, det är vad jag lever av!"

"Det är en gåva att kunna njuta helt av betydelselösa ögonblick bara för att jag vet att Han har gett mig denhär dagen, och för att Han är närvarande och älskar mig just den här sekunden. Då behöver man inget annat!"

"Jag släpper taget nu
faller ut i det okända
och litar på att framtiden
inte blir det jag förväntade mig."

Det finns mycket som smärtar mig också. Relationer som försvagades på grund av missförstånd, jobbiga saker som hänt som kunde ha gått helt annorlunda "om bara"... Och det smärtar mig att det finns så många människor som varit viktiga för mig och under en tid varit en stor del av mitt liv, som jag idag knappt har någon kontakt med alls. Så vill jag ju inte ha det!