Vi är tio tjejer i mitt Närpesgäng. Av dessa tio är jag den enda som är singel. De flesta har varit i förhållanden i många år, flera är förlovade, flera har hus eller bygger hus och några har barn. I Vasa är det nästan ännu värre. I kristna kretsar gifter sig folk ofta tidigt, och flera av mina jämnåriga eller till och med yngre vänner har redan varit gifta i många år.
Jag har alltid sett mig själv som en stark och självständig person, och haft mycket stolthet i att jag klarar mig själv. Självklart har jag velat hitta nån fin kar, men jag har inte pratat om det särskilt mycket, eftersom jag av nån dum orsak sett det som ett svaghetstecken. Nu börjar jag dock komma till ro också med den saken. Faktum är att ibland (och det senaste året betydligt oftare än bara ibland) suger det verkligen att vara singel. Speciellt när man närmar sig 27 och man hör 15-åringar, 18-åringar och 20-åringar i sin närhet sucka över att de inte har nån pojkvän/flickvän. Jag har i princip haft två förhållanden i mitt liv, det senaste för snart sex år sen, och det längsta varade i ett halvår. För mig har det varit en otroligt bra sak att vara singel länge och jag säger alltid åt ungdomar jag pratar med att det är något av det bästa man kan göra; att vara singel åtminstone tills man är 18,19, 20. Jag har hunnit bli min egen person, jag vet vem jag är och jag är trygg i mig själv, jag tycker om mig själv och jag vet att jag klarar mig på egen hand.
I think it´s very healthy to spend time alone. You need to know how to be alone and not be defined by another person.
- Oscar Wilde
We must be our own before we can be another´s.
- Ralph Waldo Emerson
Men ibland saknar jag verkligen någon att dela vardagslivet med. Nån att berätta obetydliga händelser och funderingar för. Nån att pussa på och kramas med. Nån att kasta mina känslor på. Och ibland känner jag att jag håller på att bli alldeles för bekväm i min ensamhet och är rädd att jag aldrig kommer att kunna lära mig att kompromissa mer. Jag behöver nån att slipas mot, nån som utmanar mig och hjälper mig att fortsätta växa och bli en bättre människa. Ibland känns det som att man inte blir riktigt vuxen i omgivningens ögon före man stadgat sig åtminstone lite mer än jag gjort. Och ibland känns sängen bara kall och tom, och de där nätterna när jag inte kan sova oerhört tunga.
Speciellt som kristen handlar det så mycket om att lita på Gud och hans tajming. Och när den tajmingen är sisådär tio år senare än man själv skulle hoppas kan man bli lite arg, bitter och besviken. Och det är okej. Gud klarar av vår ilska. Ibland orkar jag inte tro på att jag nån gång ska hitta nån, men det är okej. Gud är stabil i alla fall, och han har det bästa planerat för mig även om jag inte själv alltid klarar av att lita på det.
Och trots allt trivs jag galet bra med livet. Det är spännande mest hela tiden. Just för att jag vet att mitt värde inte ligger i nån annan. För att jag är trygg med att vara ensam (alone but not lonely, please) och tycker om mitt eget sällskap. Så det här skriver jag inte för att jag tycker synd om mig själv (även om jag gör det ibland också) eller vill att nån annan ska göra det, men för att jag själv nog hade mått bra av att höra det när jag var tjugo. Och för att lära mig själv att det är okej att erkänna vad jag längtar efter. Det gör mig varken patetisk eller desperat.
Det om det. Peace out!