Har funderat en del på det här med osjälviskhet/själviskhet de senaste dagarna. Läste nyligen en text av C.S. Lewis där han menar att den gamla kristna dygden kärlek idag ersatts av osjälviskhet - att det faktum att man avstår från sitt eget bästa för någon annans skull blir det som värderas högst. "Som om den försakelsen, och inte de andras lycka, var det mest betydelsefulla." Bibeln talar mycket om att vi ska förneka oss själva och följa Kristus, men den talar aldrig om försakelsen för försakelsens skull. "Nästan varje beskrivning av vad vi ytterst uppnår om vi gör det [förnekar oss själva och följer Kristus] vädjar i någon mån till begäret", skriver Lewis. Vi utlovas något i utbyte för våra uppoffringar, om inte i detta liv så i evigheten.

 

Över julen träffade jag en av mina högstadievänner som jag alltid diskuterar tro, religion och politik med. Vi hade en lång diskussion om människans själviska natur och han slog ner alla mina argument för att vi skulle kunna handla utifrån något annat än själviska motiv. Även om vi inte vinner något konkret på våra "osjälviska" handlingar, belönas vi ändå av vårt eget samvete när vi handlat enligt vad vi anser vara gott. De flesta kan väl hålla med om att känslan av att göra något gott för en annan människa är väldigt tillfredsställande, även om handlingen i sig själv kan vara långt utanför vår bekvämlighetszon.

 

Orsaken till att jag fastnat på det här ämnet de senaste dagarna är att jag funderat över om vi skulle betee oss annorlunda om vi bara kunde erkänna att vi i grund och botten är själviska och alltid handlar utifrån själviska motiv. Jag tror nämligen att illusionen om att vi är osjälviska väldigt lätt förleder oss till att bli högmodiga och stolta. Samtidigt finns det också något i oss som längtar efter att andra ska bekräfta våra uppoffringar och se hur "duktiga" vi är. Vi förväntar oss någon sorts utdelning för den uppoffring vi gjort, och om den inte kommer blir vi bittra. Om vi istället från början försonade oss med tanken om att vi i grund och botten gör allting utifrån själviska motiv, då inser vi att vi får vår belöning redan genom att vi handlar, och skulle förhoppningsvis vara nöjda med det.

 

Jag menar inte att vi ska sluta försöka vara osjälviska och aldrig mer tänka på någon annan än oss själva, men kanske vi kunde sluta leka martyrer eller helgon så fort vi gör en uppoffring för någon annans skull. Jag tror vi skulle må så mycket bättre då. At least I would.