Idag är första gången på länge som jag alldeles tappat huvudet när jag haft lågt blodsocker. Kände mig låg efter gudstjänsten så jag tryckte i mig ett kex mitt i allt annat jag höll på med. Men sen slutade jag tydligen tänka. Ett kex räcker ingen vart om mitt socker är lågt. Men jag glömde bort att jag var mitt i en insulinkänning, gjorde klart allt jag höll på med och konstaterade liksom i förbifarten att jag blev mer och mer gråtfärdig. Cyklade iväg mot stan och mötte upp en del folk för att gå och äta. Och när vi stod utanför restaurangen brast jag i storgråt av en liten pikande kommentar som jag annars bara skulle ha räckt ut tungan åt. Smått pinsamt att bli så överkänslig mitt i allt. Det höll i sig en stund men så fort jag fick mat i mig blev humöret betydligt bättre. Jag har märkt förr att jag blir mycket mer känslosam när jag har lågt socker, men aldrig såhär extremt. I och för sig kan jag ha varit  extra känslig på grund av sömnbrist och allmän utmattning, men ändå.

 

Nu ska jag ligga på soffan och dricka PepsiMax, lyssna på Birdy och njuta av solskenet en stund. Kvällsplanerna innefattar att dra med lillasyster till gymmet och försöka göra henne till my partner in crime i det här träningsberoendet. Sen ska jag bara chilla och försöka återhämta mig från denna intensiva helg.