Så nu har jag både ringt kontaktpersonen och mejlat iväg en ansökan. Tänk vad mycket det skulle ha betytt för mig när jag som sexåring fick diabetes att ha en vuxen som inte bara visste hur jag skulle mäta blodsockret och räkna kolhydrater utan också gjorde det själv! Och tänk vad sporrande det skulle vara för mig nu, att ta hand om mig själv när man blir en förebild för någon annan!

Wow. Den där känslan när man vet att JESS, det här vill jag göra! Så mycket så man blir nervös och hjärtat börjar slå litet fortare.