Vilken tur att det finns människor som förstår mig de där gångerna när jag knappt ens förstår mig själv. <3 Har spenderat halva kvällen och halva natten på Jullans soffa och hunnit prata igenom det mesta som rör sig i mitt huvud just nu. Skönt och nyttigt som bara den.

Och tidigare hann jag ta en subway-dejt med finaste Maari som är hemma från sweden en sväng. Finfint.

Jag gillar stenhårt att jag har möjligheten att fylla mina dagar med människomöten. Jag tar inte alltid vara på möjligheten lika bra som jag borde men jag jobbar på det.

Konstaterade senast ikväll att jag är sjukt tacksam för att mina studier ser ut som de gör och ger mig möjlighet att göra en massa annat-vilket också leder till utmaningen att faktiskt göra nånting vettigt av min tid.

Att använda sin tid på ett vettigt sätt är inte särskilt svårt om man har sin kalender fullspäckad med en massa vettiga saker. Frågan är vad du gör av den tid när du verkligen är ledig, den tid när du inte "måste" göra nånting?

För mig är det en ständig utmaning. Varje dag. För jag har mycket ledig tid (med vissa kortare undantagsperioder). Så är det bara.

Och jag har bestämt att jag ska sluta skämmas över det. För just nu känns det som att det är nåt jag "borde" skämmas över. Att mitt schema inte är fullproppat vareviga dag och att jag inte stressar ihjäl mig med skola och jobb och tusen andra saker. Att jag inte är überproduktiv, presterande och effektiv. Men NÄ. Jag tänker bara vara tacksam över att jag får göra saker jag tycker om, hinner lägga mer energi på sånt jag tycker är viktigt, kan ha en dygnsrytm som passar mig och hinner njuta av livet under tiden.

Och att det sen finns dagar när jag inte lyckas göra nånting vettigt alls, det tänker jag inte förneka. Men de dagarna blir färre och färre. Jag lär mig, you know.

Punkt, slut och amen.