Hela den här dagen har varit en odefinierbar känsla. En sentimental sådan. Eller något ditåt. En känsla iallafall. Eller flera. Och det känns som om jag behöver uttrycka något. Både åt specifika människor och bara i allmänhet. Mest handlar det om att jag vill kunna informera människor om hur mycket dom betyder för mig, också människor jag egentligen inte har kontakt med längre, eller människor som nuförtiden mest bara är minnen, eller människor jag knappt känner. Och också fast jag sitter här i min välbehövda ensamhet och är noll social och oftast inte orkar umgås betyder ni alla jättemycket.

Jag läser om kvinnors våld mot män och funderar på hur jag ska spendera morgondagen. Troligtvis framför datorn med mina böcker och min uppsats. Men egentligen längtar jag efter att få åka hem, bara för en kväll, och köra runt och prata prata prata.

På torsdag blir det Michael W Smith-konsert i Tammerfors. Efter det blir det troligtvis att fara raka vägen till Nyland, eftersom vi har teamträningshelg i Sibbo den här veckan. Fredagen har jag reserverat till att träffa Nicke, och resten av helgen blir det fullt upp med undervisning, planering och övningar.

En gång idag kände jag mig riktigt vacker. Som en sommarflicka på riktigt. Men sen gick mina fötter sönder, då blev allt litet jobbigare.

Nepp, måste förflytta mina skriverier till något mindre offentligt ställe. Gonatt! :)